Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

1,5 år efter skilsmässan och det är ok

Jag vill skriva att det här forumet har varit ett enormt stöd för mig. Jag minns när jag fick tips om detta och då var jag i chock. Kunde inte förstå att min man sedan över 20 år, hade bedragit mig. Vi som var det perfekta paret och jag hade aldrig saknat bekräftelse på något sätt. Var jag galen, hade jag inte sett det uppenbara, vad var fel?

Sen har jag levt vidare i detta och mitt ex har flyttat ihop med hon som han var otrogen med. Han ville leva ensam men det hände inte…
Dem är nu ett par så jag måste se handlingen som ett faktum.

Så var är jag i detta. Jag som inte trodde jag skulle överleva, ensam, övergiven vem skulle kunna älska mig? Alla tvivel på mig själv, det var en fruktansvärd tid.

Nu befinner jag mig som 1,5 år som skild. Jag är ännu inte lycklig men mitt liv är ok. Jag gråter inte varje dag och jag tänker inte på alla otrohetshändelser som skedde. Jag orkar helt enkelt inte med det.

Jag har varit tvungen att blockera min exman då han påverkat mig för mycket. Ena stunden är det vänliga kärleksfulla SMS med puss-emoji och nästa är det anklagande SMS. Jag insåg först då att jag inte klarade av det. Jag har levt med ett hopp om att vi skulle hitta varandra på nytt, men inser att det inte kommer ske. Han kommer aldrig vilja prata om vad som hände och jag vill inte pressa honom. Ett tyst farväl är hans önskan och jag måste acceptera det.

Det jag nu behöver hantera är ev sådant som skulle kunna påverka min framtida relation men jag känner inte att jag behöver be mitt ex om det. Jag kan själv ansvara för mina dåliga sidor inför en ny relation och hans ev ord är inte relevanta.

När jag läser här på forumet så känner jag igen mig väldigt mycket i vissa historier. Jag har nog varit familjen ankare, löst och hanterat allt för att familjen skulle fungera. Har anpassat mig när min man inte löste problemen och jag har haft drivkraften: allt för familjens skull.

Nu när jag är 50+, barnen är på väg att flytta hemifrån så handlar det om mig. Vilken man vill jag leva med och det är troligen någon helt annan. En man som ser mig, lyssnar på mig men framförallt läser mig när jag inte själv gör det. Det är någon jag behöver vid min sida. Det spelar ingen roll hur han ser ut, det är känslan jag ser och önskar.

Så ni som precis landat här och befinner er i den chock jag en gång gjorde. Ha hopp och se att tiden läker, även om det låter som en klyscha. Det gör ont att se att någon väljer bort oss, men det är också skönt att se att vi slipper befinna oss med någon som är bitter och olycklig.

Så till alla vill jag bara säga: ha tro på att tiden läker och se till att bestämma dig för vad du vill. VI har bara ett liv!

12 Likes